Ja, hej... Jag är uppenbarligen inte världens bästa bloggare. Så snart som första månaden hade passerat och jag var tillåten att umgås glömde jag helt bort bloggen. Jag har däremot varit mer eller mindre aktiv på facebook som ni kanske vet.
Jag fick nu lust att skriva ner allt som hänt senaste... 7 månaderna, men insåg ganska snart att det är en omöjlighet. Under dessa 7 månader har en hel livstid passerat och jag är nu snart påväg hem. Faktum är att jag endast har en månad kvar. Trots att jag räknar ner dagarna, så är jag mycekt förvirrad och vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över min hemfärd. Jag saknar alla där hemma, men jag har ett liv här nu. En vardag, som jag mer än trivs med. Under dessa månader har jag rest en hel del, till de flesta städer närmast Cachoeira do Sul- min hemstrad, runt mer eller mindre hela North East, Amazonia, Rio de Janeiro och några fler "småstäder". Jag har träffat otroligt mycket människor av alla sorter. Sådana som ger mig anledning till att vakna på morgnarna men även sådana som går mig på nerverna. Mitt liv har varit helt fantastikst, galet och fyllt av äventyr, men ibland också tårfyllt och sorgset. Skolan började ganska snart bli oförklarligt tråkig, vid det här laget är den nästan farlig för min hälsa. Faktum är att jag inte har gått så mycket i skolan de sensaste veckorna. Finns ingen motivation och efter att jag tvingades byta klass förändrades allting, sorgligt nog. Jag har dock fått en hel del vänner utanför skolan. Min andra och sista värdfamilj är helt otroligt underbar, jag kan själv inte föreställa mig vilken tur jag måste ha haft. Jag och Armando slutade upp som syskon, han har dock åkt tillbaka till Mexico men vi pratar fortfarande varje dag. Jag, Amanda och Jimena är mer än goda vänner också, är väldigt glad som har dom. Mina helger är fyllda av glada familjemiddagar och galna fester och "lugna" kvällar med vänner på the gas stations- driving around in cars playing way too loud music. Best Point- the best point in the world.
Jag tog mig tid att läsa igenom mina gamla inlägg, vilket var väldigt intressant åtminstonde för mig. Min svenska, samt engelska, har förvärrats oerhört mycket men samtidigt så har min portugisiska förbättrats mer än mina förhoppningar. Det var riktigt kul att läsa om hur jag reagerade på kulturskillnader som jag idag inte ens lägger märke till.
Jag hittade aldrig en karateklubb, men fick istället chansen att prova på Muay Thai.
Jag ska inte dra ut på det här mycket mer. Jag vill tacka alla människor som varit och är en del av mitt utbytesår. Jag vill tacka min familj där hemma och alla andra som har gjort denna upplevelse möjlig för mig. Och ett extra stort tack till min värdfamilj som alltid lyssnar, förstår och finns där. Ni är helt underbara.
Jag är otroligt lycklig här nu, lever min dröm. Men samtidigt ska det bli skönt att komma hem igen, att komma tillbaka till verkligheten och ta tag i allt igen. Saknar er där hemma.
Ses om 32 dagar, Puss och Kram!